Att kasta sten i gräddfil

Johan Norberg har den bästa kommentaren till Lars Ohlys sommarutspel om Haga slott:

"'Det får nästan alla andra göra', säger Lars Ohly när han tycker att kronprinsessan borde fixa sin bostad själv. Det är klart att hon borde, men varför sluta där? Ohlys 'nästan' behövs därför att en grupp som slipper fixa är riksdagsledamöterna. Låt även dem fixa sina bostäder (övernattningslägenheter i Stockholm) själva, så skulle de nog snart införa en rimligare bostadspolitik."

Black Metal

En gammal vän från patronbälte-skinnrock-och-motorcykelboots-eran tipsade mig om detta. Ett black metal-band annonserar efter en gitarrist, vilket resulterar i följande hysteriskt roliga busringning....

...and who shall lead them?

Det har inte varit särskilt kul att följa amerikansk politik på senare tid, något som säkert märkts här i bloggen. Barack Obama har på punkt efter punkt infriat min brist på förväntningar på honom. Iran, Nordkorea, Mellanöstern, ekonomin, bilindustrin; det finns ingen fråga han inte misskött från min utgångspunkt. För övrigt tycks åtskilliga amerikaner hålla med. Hans popularitetssiffor har sjunkit dramatiskt från de förvisso orealistiska nivåer som rådde när han svor eden.

Nu ser det dock ut som om Sarah Palins avhopp från guvernörsposten i Alaska tvingat republikanerna att börja fundera på vem de vill nominera 2012.

Jag tror inte att Palin helt har övergivit tankarna på att ställa upp, och mäktiga bundsförvanter som The Weekly Standard gör sitt bästa för att snacka upp henne och påminna om den ytterst tuffa behandling hon fått av medievänstern. Men som jag tidigare skrivit tror jag inte att hon når ända fram. En kvinnlig kandidat som avgick när hon tyckte att "jobbet är gjort" lär inte inge det förtroende som väljarna vill känna för presidenten. Då är frågan vem de kan satsa på.

Republikanerna tenderar att nominera någon som gjort flera försök. Ronald Reagan misslyckades 1968 och 1976 innan han nominerades 1980. George H W Bush misslyckades 1980 innan han nominerades 1988. Bob Dole misslyckades 1980 och 1988 innan han slutligen hamnade på valsedeln 1996. John McCain gjorde ett djärvt men misslyckat försök 2000 innan nomineringen 2008. George W Bush lyckades förvisso på första försöket, men med tanke på hans namn får hans utgångsläge sägas ha varit lite speciellt.

Statistiskt sett bör vi alltså börja med att titta på gänget som McCain besegrade förra året. Det seriösa motståndet kom från Fred Thompson, Rudy Giuliani, Mitt Romney och Mike Huckabee. Thompson var aldrig någon särskilt effektiv kandidat och Giuliani har siktet inställt på guvernörssätet i New York. Men Huckabee och Romney visade redan på republikanernas konvent att de bara väntade på att McCain skulle bita i gräset.

Som jag ser det kan endast en praktskandal eller allvarlig sjukdom hindra någon av dem från att försöka igen, och jag ser inte på rak arm några republikaner som kan vinna över dem. Frågan är då hur de står sig mot varandra. På många sätt påminner de om Reagan mot Bush för trettio år sedan. En karismatisk och hederlig skämtare mot en torr men skärpt och kompetent teknokrat.

Liksom Reagan slog Bush tror jag att Huckabee visar sig strået vassare än Romney. Om sedan någon av dem har någon chans på Obama är omöjligt att säga i dagsläget.

Denna min första ( och på tok för tidiga) prognos säger alltså att Mike Huckabee blir repsens man om tre år.

Defenders of the faith

Vissa ledarartiklar är dåliga, andra är bra och några kan nästan röra en till tårar. Per Gudmundsons huvudledare i dagens SvD hör till den sistnämnda kategorin. I en text som egentligen borde publicerats på kultursidorna beskriver han hårdrockens toleranta konservatism och förklarar varför Göran Hägglund och resten av KD borde lära av Judas Priest.

Jag tänker inte citera något ur texten, ty den bör läsas i sin helhet. Men som komplement till Pers tankar kring klassikern Breaking the law vill jag, såhär i övervakningstider, tipsa om ett framförande av Electric Eye från, lämpligt nog, 1984:

You think you've private lives, think nothing of the kind
There is no true escape, I'm watching all the time

I'm made of metal, my circuits gleam
I am perpetual, I keep the country clean

I'm elected electric spy, I'm protected electric eye

Kuba och PLO viktigare än G8?

Den svenska vänstern är behäftad med en lustig dubbelmoral när det gäller Sveriges roll på den internationella arenan. När Olof Palme drog ut på sina Tredje världsturnéer mottogs han som en kung i länderna han besökte. Detta togs - och tas - i vissa vänsterkretsar som ett tecken på att Sverige utgjorde "en röst i världen".

Sedan dess har två svenska statsministrar, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, suttit ordförande i Europeiska rådet. I denna roll blev Persson dessutom västvärldens representant i Nordkorea i samtal om bland annat landets kärnvapenprogram. I samma egenskap deltar Fredrik Reinfeldt i skrivande stund på G8-mötet i L'Aquila.

Olof Palmes bragder, att som förste västerländska regeringschef besöka Fidel Castro i Havanna och bjuda in Yassir Arafat till sin egen huvudstad, ter sig vid jämförelse snarast som världspolitisk slumturism. Så hur låter det från vänsterhåll nu när Sverige, i motsats till tidigare, inte bara är en röst utan även en aktör?

Man kan väl, för att uttrycka sig diplomatiskt, säga att entusiasmen är något mer dämpad. Aftonbladets Katrine Kielos går så långt som att säga att G8 mest är "ett tillfälle för statschefer att bli fotograferade".

Vari bestod då den, enligt vänstern, betydligt tyngre roll som Sverige hade under Palmes sjuttio- och åttiotal? För att besvara den frågan måste vi gräva fram en verklig relik som få under fyrtiofem ens känner till idag; den Alliansfria rörelsen eller, Non-Alignment Movement (NAM).

NAM grundades och formades av i första hand diktatorer (Tito och Gamal Abdel Nasser hörde till de mer pådrivande) i Sydamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien. Ambitionen var att agera vågmästare i det kalla kriget och tillgodose medlemsländernas (läs: deras regimers) intressen.

För en kålsuparteoretiker som Palme föreföll detta nästan lika njutbart som en Château Pétrus av fördelaktig årgång. Det blev därför många möten med Mugabe, Nyerere och de andra glada gossarna (kvinnors ställning tenderade i medlemsländerna att vara mer blygsam än i väst) under åren som gick.

Märk väl att Sverige aldrig var, eller försökte bli, medlem i NAM. Till skillnad från exempelvis Brasilien hade vi inte ens observatörsstatus. Sveriges roll var av mer pekuniär natur. På ren svenska; vi betalade ut runda summor i bistånd till flera av medlemsländerna (läs, även denna gång: deras regimer).

Detta, att skicka skattebetalarnas pengar till statschefer inom en organisation i vilken vi inte var medlemmar, skulle alltså känneteckna den moraliska och inflytelserika stormakt som Sverige än gång var men aldrig mer kan bli. Att leda futtigheter som EU och delta i G8 handlar däremot mest om partaj och klassfoton.

Vad vänstertyckarna menar när de beskriver Palme som en internationellt aktad och tongivande ledare är naturligtvis att han var aktad av dem. Men som alla som haft barn i treårsåldern vet, skrika kan vem som helst. Få något gjort är svårare. Palme blev, till skillnad från P-A Hansson, Tage Erlander, Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, aldrig inbjuden till Vita huset. I hans samtida kollegors memoarer är han sällan omnämnd. Däremot nämns Carl Bildt i såväl Bill Clintons som Margaret Thatchers memoarer.

Sverige har idag långt mer inflytande än någonsin tidigare. Om det varit stake i vänstern hade vi fått en debatt om vad det inflytandet ska användas till, snarare än tårögda panegyrier om Palmes tid som högljudd men irrelevant världsaktör.

Men vänstern kanske vill återuppta den nära dialogen med NAM? I så fall gör Sverige bäst i att gömma undan bordssilvret. Länderna på NAM:s medlemslista är inte direkt de man vill bjuda hem på fest...

"...åsså ska vi ha minst två sådanadära högskolor!"

Tord Oscarsson, en av mina favoriter på den socialdemokratiska knasportalen s-info, slår till med ett inlägg som är så norrländsk att det nästan når södra Svalbard. Riksdagens beslut att slopa AB Svensk Bilprovnings monopol på fordonsbesiktning bör, enligt honom, i första hand ses som ett svinhugg mot glesbygden. Detta då det delvis statliga företaget eventuellt måste omplacera några besiktningsstationer.

Mot detta kan och bör man invända att glesbygden knappast missgynnas av att fler får besiktiga bilar och att de allra flesta antagligen har närmare till första bästa verkstad än till första bästa besiktningskontor.

Men den verkliga frågan är naturligtvis vad Oscarsson tror att stationerna är till för - serva bilägare eller agera glesbygdspolitisk verktygslåda?


(Idécredd för rubriken: Kielos)

Konsten att prioritera

Tydligen ligger Nordkorea bakom det massiva nätangreppen mot myndigheter i USA och Sydkorea. Bland de drabbade märks det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon.

Samtidigt har Nordkorea knappt ens en fungerande toppdomän.
Exempelvis huserar landets (för övrigt mycket underhållande) nyhetsbyrå på den japanska(!) domänen.

Det där med politiskt planerad produktion har sina sidor.

Skottlossning från en PK-47:a

Det blir mycket KD i bloggen just nu, vilket beror på att Göran Hägglunds tre kulturutspel är något av det mest omvälvande som skett i svensk inrikespolitik under den här mandatperioden. Varför de är relevanta, och för något mer apolitiska väljare viktiga, inser man när man läser Erik Malms kritiska bloggpost i frågan:

"Det är en märklig blandning av nyliberala förslag att stärka civilsamhället (vilket mest framstår som ett sätt att minska demokratin genom privat omfördelning av skattemedel) med Hägglunds riktigt illaluktande retorik om den vanliga människan. När vi börjar prata om normala människor så förutsätter en att det finns en given norm i samhället som en även bör följa. I förlängningen utesluter detta HBT personer, invandrare, ungdomar och alltför yrkesverksamma kvinnor."

Erik Malm får in en imponerande mängd struntprat och missförstånd på blott tre meningar. Vi får veta att

1. Det är nyliberalt att värna civilsamhället
2. Det är ett demokratiproblem att folk får behålla lite mer av sina egna pengar
3. "Vanlig" och "normal" är samma sak
4. Punkt 1-3 eliminerar alla och envar som inte är äldre, heterosexuella, svenska män eller hemmafruar

Mon dieu!

Jag tror att en förintande majoritet av väljarna inser att det inte handlar om att förvandla Sverige till ett land för enbart vita män utan om att befinna sig i väljarnas vardag. Är det någon som tvivlar på att mobbing, dåliga skolresultat och brottslighet inte upplevs som större och viktigare problem än den förfärande bristen på genuscertifierade förskolor?

Gå i så fall ut på vilken gata som helst, i vilken kommun/kommundel som helst, och fråga vem som helst.

Hägglunds försvar av det snusande, arbetande, barnuppfostrande (dock ännu ej alkoholkonsumerande) radhusfolket handlar egentligen om politiska självklarheter, precis som Folkpartiets språkkrav gjorde det. Och just eftersom medievänsterns och kulturelitens stora projekt har varit att bekämpa och nedvärdera dessa självklarheter uppstår den spänning som syns i Malms bloggpost.

Samtidigt, inne i KD-karusellen...

Min insyn i Kristdemokraterna är rätt begränsad, så jag kan inte uttala mig säkert om turerna mellan de borgerligt allmänkonservativa och de frikyrkligt vänsterkristna falangerna. Men att någonting pågår är solklart. Konservativa Nya Wermland Tidning noterar samma sak.

Efter tre tydligt konservativa utspel från partiledare Hägglund på kort tid - kulturtalen inför rikstinget respektive Almedalen samt debattartikeln på Newsmill - återföll han i klassiskt KDS:ande med sitt utspel om högre alkoholskatter. Men samma dag som det sistnämnda tog vice partiledaren, tillika folkhälsoministern, Maria Larsson ställning för snusexport till övriga EU.

Snusfrågan ligger inte hos riksdagen, men just därför blir Larssons avsiktsförklaring så tydlig. När en tung kristdemokrat gör signalpolitik av en sådan fråga kan ingen missa att någonting är i görningen. Inte minst mot bakgrund av Ella Bohlins grundligt utskällda utspel mot snus inför EP-valet.

Det pågår alldeles uppenbart en positionsstrid inom partiet. Eftersom förbudslinjen dominerat genom partiets historia är det i sig en positiv nyhet. Vad som sedan kommer ur detta lär vi få återkomma till.

Jag tror att KD kommer att få brottas med sin identitet ett tag framåt, precis som andra partier gjort under årens lopp, och utgången är på intet vis tydlig. Dessutom tror jag att den här debatten är nyttig i ett lite längre perspektiv. Att KD inte kommer undan med förbudspolitik missas näppeligen av de andra partierna. Förbud och förmynderi blir, genom att debatten alls förs, ett tyngre politisk bagage.

Det ska bli mycket intressant att följa detta. Nästa stora kontrollstation är valet 2010.

Gubbhatare angriper könsdiskriminering

Dagens Nyheters ledarskribent Hanne Kjöller, som så sent som i fredags använde ordet "gubbigt" för att beskriva allt som var fel i Göran Hägglunds Visby-tal, skriver idag om diskriminieringen av kvinnliga ledarskribenter. Jag skulle egentligen kunna stanna där och låta Kjöller knockas av sin egen boomerang, men jag kan inte låta bli att förlänga den här poängen.

Jag har egentligen ingenting emot Hanne Kjöller. Ibland håller jag med henne och ibland inte. Emellanåt avfyrar hon salvor som inte kan beskrivas som annat än fullkomligt lysande.

Men jag ogillar starkt när hon, som idag, spelar ut offerkortet, speciellt när hon inte förmår göra det på ett konsekvent sätt. Hennes gubb-förakt märktes tydligast i att hon inte ens bemödade sig att förklara vad gubbighet är. Och varför skulle hon? I mainstream-medierna, som av allt att döma utgör hennes huvudsakliga referensramar, är mansföraktet sedan länge både etablerat och accepterat.

Sen kan jag nog tycka att det är märkligt att DN trycker ledare om hur synd det är om ledarskribenterna. Att nätet, med sina goda möjligheter till anonymt tyckande, utgör en god jordmån för diverse pappskallar begriper var och en. Pallar man inte det så finns det gott om andra som gärna tar ens plats.

Jag vill inte gå så långt som att hävda att tyck-synd-om-mig-genren är specifikt kvinnlig - vi har ju Marcus Birro som manlig tronpretendent i samma gren - men givet den nivå som Kjöller själv har etablerat är jag ändå starkt frestad att avfärda hennes text som kärringsnack...

Ny grön våg på gång?

Mer eller mindre off topic:

Jag har börjat uppskatta mina lediga stunder mer än i yngre år. Bäst tycker jag om de semesterdagar som tillbringas långt från Stockholm. Förstå mig rätt; jag tycker att Stockholm är en av världens bästa miljonstäder. Det är bara det att jag inte längre är så förtjust i just miljonstäder.

Om det inte varit för att PR-konsulter inte direkt är högvilt ute på vischan hade jag redan börjat packa väskorna. I skrivande stund befinner jag mig i ett litet samhälle i Småland, och jag älskar det. Trevliga människor och stora villor som kostar max hälften så mycket som min trea, plus att jag slipper allt det där som jag börjat avsky så mycket; skräniga gäng, trängsel och stress.

Jag tycker mig stöta på allt fler som resonerar likadant, vilket får mig att undra över om en ny sorts grön våg håller på att skölja över oss. Den här gången handlar det inte om miljöfolk som vill komma närmare naturen utan om vanliga medelklassare som har möjlighet att jobba på distans eller via pendling och därför tar chansen att lämna städernas förslumning bakom sig.

Kommer vi, inom någon generation eller så, att ha en sitation där medelklassen dragit från alltmer förslummade och laglösa städer och med hjälp av den nya tekniken försörjer sig ändå? Hittills tyder inga siffror på det, men vem vet vad som döljer sig runt framtidens hörn.

Småland är nog lite väl långt från Stockholm för min smak - huvudstaden är ju trots allt bra på väldigt många sätt - men en framtid någonstans ute i Mälardalen kan jag absolut tänka mig. Frågan är bara hur jag skulle göra mig som lantis. Kanske det här ger en ledtråd...?

Det handlar inte om annat än att följa lagarna

Min bloggpost om daltandet med Rosengårds stenkastare har skapat rejäl debatt i kommentarsfältet. Jag kritiseras från två håll. Från den vänsterflummiga ringhörnan hävdas att jag är en ond människa som vill skicka polisen på folk som egentligen bara behöver (ytterligare) medborgarkontor och fritidsgårdar. Från rasisthåll görs gällande att jag blundar för det verkliga problemet, vilket sägs vara massinvandringen.

Claes W, en återkommande kommentator från den yttersta vänsterkanten, hävdar att jag aldrig "besökt" några miljonprogramsområden eller "talat med människorna" som bor där. Det uttalanden säger mer om honom än om mig. Själv skulle jag aldrig använda ord som "besökt", helt enkelt för att jag bott i sådana områden (dock inte Rosengård) under större delen av mitt liv. Till skillnad från rödvinsvänstern behöver jag inte "besöka" dem för att veta vad jag talar om.

Därmed kommer vi in på det misstag som görs av såväl socialister som rasister när det gäller betongförorterna; man missar helt den majoritet som inte kastar sten, rånar eller vandaliserar.

I Stockholm, där jag bor, har delar av tunnelbanan tidvis varit avstängd eftersom gängen i och runt Tensta och Rinkeby, två av de värsta förorterna här, skjutit raketer, kopplat på brandslangar och på andra sätt angripit kollektivtrafikens resenärer och anställda. Vem drabbas av dessa avstängningar?

Inte är det Sverigedemokraterna i den sydsvenska myllan eller Claes W:s medsocialister på Södermalm. Snarare är det den irakiska kvinnan som sliter som vårdbiträde eller städerska i en annan del av staden och som under hemresan upptäcker att hon inte kan gå av vid sin station, där hennes mataffär dessutom ligger.

Claes och andra rödgardister idylliserar stenkastarna och ser dem som missförstådda offer i den klasskamp kring vilken deras romantiska fantasier kretsar. Rasisterna demoniserar inte stenkastarna, men väl deras respektive etniciteter - och glömmer därvid stenkastarnas utsatta landsmän.

Själv förstår jag inte riktigt vari det komplicerade består. Frågan om hur många invandrare ett land av Sveriges storlek kan ta emot är väl i och för sig intressant. Men den har mer att göra med hur vi organiserar vår arbetsmarknad, graden av eget ansvar för den egna ekonomin och synen på vem som har företräde i kulturkorsningarna.

Debatten om Rosengård och andra brottsutsatta förorter handlar om något mer grundläggande, nämligen att de lagar som finns måste följas och att myndigheterna måste se till att så sker. Alltså, brott måste utredas och åtgärdas. Det gäller alla, oavsett kön, etnicitet och sexuell läggning. Allt annat är ett svek mot brottslingarnas offer, även här oavsett kön, etnicitet och sexuell läggning.

Att lågpannade rasister och bortskämda salongssocialister har egna agendor är begripligt, men inget skäl till att de ska få kidnappa rättspolitiken.

Dr Jekyll och Mr Hägglund

Den som, likt mig, försöker följa Kristdemokraternas politiska kurs löper stor risk för whiplash-skador.

För några dagar sedan levererade partiledaren Göran Hägglund ett lysande tal i Visby. Byråkrater, kulturelitister och familjeexpropriatörer fick på tafsen samtidigt som den skötsamma individen sattes i centrum.

Men idag kom så nästa tvärgir i form av ett alkoholpolitiskt utspel som kunde ha skrivits av S-kvinnorna. Dessa vildsinta försök att täcka in samtliga körfält med ett och samma hjulpar kan omöjligen ge de medelintresserade väljarna någon tydlig bild av vad KD egentligen är.

Jag är faktiskt inte så mycket irriterad som förundrad. Vad, exakt, siktar KD-ledningen på? Jag skulle ge mycket för att få vara en fluga på väggen när de här utspelen planeras. De saknar ju allt vad stringens och logik heter.