Klassresor och studentradikaler

Socialdemokraten Catti Ullström skriver om klassamhället och om varför fler borde vara socialdemokrater:

"Jag är uppväxt bland universitetslärare och mitt i akademiska och politiska debatter. Men jag är samtidigt en sk. andra generationens klassresenär. Mormor var ensamstående städerska och morfar fanns inte. Farfar var fabriksarbetare och farmor var hemsamarit."

Enklare uttryckt; hon har i likhet med alla andra svenskar kunnat skörda frukterna av den ekonomiska boomen mellan 1870 och 1970.

Därefter ger hon sig på Janne Josefssons klassiska dokumentär från åttiotalet om två skolklasser i Göteborgstrakten; en i välbärgade Örgryte och en i det betydligt fattigare Biskopsgården. Föga förvånande finner Josefsson tjugo år senare att den sociala rörligheten varit kraftigt begränsad. Ungarna i Örgryte har nått ekonomisk och materiell framgång. Biskopsgårdens barn har det inte.

Ur detta skulle man kunna dra slutsatsen att den våldsamma expansion av den offentliga sektorn som pågick vid den tiden inte var speciellt framgångsrik. Catti Ullström hoppas elegant över den detaljen för att istället inlåta sig på en tårögd hyllning till 68-rörelsen:

"Jan Björklund kan snacka hur mycket skit han vill om 68-rörelsen, för mig kommer den alltid att symbolisera den tid då så många vägrade rätta sig och den generation arbetarklassungdomar som likt mina föräldrar vägrade vara sämre än överklassens och medelklassens barn."

Att Josefssons dokumentär visar sextioåttornas misslyckande struntar hon i. Ingenstans funderar hon över varför den klassresa som skedde mellan hennes föräldrar och deras föräldrar upphörde någonstans innan hennes generation gjorde entré. Huvudsaken är att folk slåss, skriker och kräver en massa fina saker.

Verkligheten avstängd för renovering. Trafikanter hänvisas till drömmen.

UPPDATERING:

Galenskapen fortsätter. Vänsterbloggaren Claes Krantz nickar instämmande åt Ullströms observationer och hänvisar till sin status som tvättäkta Weiron i ottan-götebörgare:

"Eftersom jag råkar var från Göteborg känner jag mycket väl till det Josefsson det visar. Göteborg är en segregerad stad. Folk lever, bor och växer upp i ungefär samma stadsdelar."

Jamen, just den staden har ju med undantag för perioden 1991-94 styrts av sossarna sedan dinosauriernas tid! Den borde ju vara jämlikhetens Mekka! Hur kan dessa vänstermänniskor ständigt komma undan med att använda sina egna misslyckanden för att motivera mer vänsterpolitik?!

Socialliberalismen och inflationen

Jag noterar, inte utan ett leende, att en kommentar skriven av mig på maillistan 1976 har letat sig ut på Svenska Dagbladets ledarblogg. Skälet är att ledarbloggen gett sig in i en diskussion om socialliberalismen. Just detta ämne har nyligen även avhandlats på 1976.

Det jag skrev var detta:

"Du misstolkar socialliberalismen. Poängen är att den inte är en ideologi. Den är ett förhållningssätt. Eftersom man aldrig på förhand vet om socialliberalen hamnar på den sociala eller liberala halvan går det inte att definiera honom/henne. Det kan bli en radikal valfrihetsreform inom pensionssystemet i kombination med rökförbud på krogen. Det kan också bli statliga monopol i kombination med grönt ljus för att röka var som helst. Det går inte att gissa i förväg.

Socialliberalen strävar efter konsensuslösningar i det politiska mittfältet eftersom kanterna per definition ses som osmakliga. Socialliberalismen är därmed ett meskonservativt förhållningssätt gentemot det politiska samtalet, en kartong med politisk mellanmjölk som nästan, men inte riktigt, hunnit surna."

Debatten började med att en annan listdeltagare slängde ut frågan om det finns något verkligt socialliberalt alternativ i dag. Jag svarade med en motfråga: finns det egentligen något annat än olika grader av socialliberalism?

"Alla partier föredrar reglerad marknadsekonomi framför planekonomi. Alla partier är tämligen toleranta i så kallade livsstils- och moralfrågor. Alla partier är anhängare av generell välfärd, via ett jämförelsevis högt skatteuttag."

Frågeställningen är inte oviktig. Under mina år i folkpartiet lärde jag mig snabbt att socialliberalismens funktion i första hand var retorisk. Oftast när begreppet användes så var det när någon - oftast partiledningen - anklagades för att inte leva upp till dess standard. Men inte ens de mest uttalade socialliberalerna har någonsin lyckats definiera vad socialliberalism egentligen innebär.

Folkpartiets gruppledare i Eskilstuna, Niklas Frykman, skrev så här i samband med att Luf-tjejerna Frida Metso och Kira Repka slogs om ordförandeklubban:

"Frida Metso är den mer socialt ansvarstagande kandidaten. Hon beskriver sig själv som socialliberal i sin presentation. Det betyder i princip ingenting utåt, både folkpartiet och centern kallar sig t.ex. för socialliberala partier. Men internt har ordet en helt annan symbolverkan som signalerar avståndstagande från såväl nyliberala som batongidéer och istället mer socialpolitik."

Exakt så är det. De som uttryckligen kallar sig socialliberaler gör det för att demonstrera ett annat förhållningssätt än de som enbart kallar sig liberaler eller folkpartister. Men i sak behöver inte skillnaderna vara så enormt stora.

Därmed är vi tillbaka vid mitt första citat; att socialliberalismen inte är en ideologi och att den dessutom kommit att prägla hela det politiska samtalet i Sverige - med komplett urvattning som följd. Jag har inga problem med att placera såväl Mona Sahlin som Fredrik Reinfeldt inom socialliberalismens gräns. Även Maria Wetterstrand, Göran Hägglund, Maud Olofsson och naturligtvis fp-ledaren Jan Björklund platsar.

Jag vill till och med gå så långt som att säga att det inom vänsterpartiet finns tämligen socialliberala krafter, exempelvis Alice Åström, Johan Lönnroth, Per Rosengren och Lars Bäckström.

Hur är då detta möjligt? Helt enkelt genom socialliberalismens förfärande brist på ideologiskt ramverk. Det finns inget fundament mellan det sociala och det liberala.

Socialliberalismen föddes som begrepp och politisk kraft i en tid när planekonomin inte bara fanns med på banan utan dessutom hade anhängare långt in i socialdemokratin. Samtidigt existerade alltjämt den Östermalmsbaserade direktörshögern som inte höll sig med några socialpolitiska anspråk.

Det fanns med andra ord utrymme för en politisk rörelse som ville bejaka marknadsekonomin men samtidigt använda ett tänkt mervärde till sociala reformer. I dag är detta en tämligen bra beskrivning av alla riksdagspartier utom vänsterpartiet - och även där finns alltså exempel på företrädare som de facto bekänner sig till ovanstående.

På sikt är detta ohållbart. Väljarna kräver i dagsläget inga tydliga konfliktlinjer utan nöjer sig med att spela en roll på marginalen, men nästa gång vi drabbas av en verklig lågkonjunktur eller ställs inför någon annan form av förändring så kommer tydligare alternativ att efterfrågas.

Såvitt jag kan se saknas varje form av förberedelse för något sådant inom det borgerliga blocket.

"Visst kan invandrare ta sig fram"

Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus, skriver i dag på Aftonbladets debattsida om Sveriges integrationsproblem:

"Under min uppväxt möttes jag och mina vänner ständigt av föreställningen att diskriminerande strukturer satte stopp för invandrarnas möjligheter. Det fanns knappt någon poäng i att utbilda sig, arbeta hårt eller spela enligt samhällets regler – ett utländskt efternamn ledde ju automatiskt till marginalisering."

Ja, här har vi ett klockrent exempel på hur ett cirkelresonemang blivit en självuppfyllande profetia.

I takt med att vänsterkrafterna inom fack och politik reglerade arbetsmarknaden och migrationen så började dessa fungera allt sämre. Inlåsningseffekterna drabbade invandrarna hårdast eftersom all socialism skapar köer - och invandrarna stod längst bak. Samtidigt blev "invandrare" synonymt med "hjälpbehövande flykting" eftersom arbetskraftsinvandrarna - nybyggarna - förklarades icke önskvärda av de protektionistiska fackföreningarna och deras tama huspolitiker.

För att bortförklara den egna politikens misslyckanden tvingades vänstern konstruera ytterligare ett "politiskt problem" - diskriminering - som givetvis tarvade en politisk lösning. Det eviga tjatet om diskriminering fick just den effekt som Sanandaji talar om: folk som räknade med att falla offer för detta gav upp på förhand. Bidragsberoendet, utanförskapet och de etniska konfliktlinjerna befästes.

Integrationsproblematiken handlar alltså om ekonomi, om en marknad som på grund av politiska in- och missgrepp inte fungerar som den ska. Därefter har problemen förvärrats när makthavarna dolt sitt hembakade fiasko bakom anklagelser om rasism - och därmed bidragit till att skapa verklig rasism.

Inget företag som diskvalificerar kompetens på grundval av etnicitet kommer att överleva på sikt. Titta på alla fotbollsklubbarna och ishockeylag. De bryr sig inte om medborgarskap. De bryr sig om antalet poäng i tabellen. Den som håller måttet får vara kvar och den som inte gör det får spela på en lägre nivå. Jämlikt är det inte. Men det är rättvist - och ingen snackar någonsin om diskriminering.

Resten av arbetsmarknaden har dock inte haft samma tur. Istället för en fri marknad som premierade alla efter förtjänst fick vi ett integrationsverk och en statlig utredning genom vilken en utlandsfödd rasist, Masoud Kamali, fick anklaga en hel nation för rasism.

Den här debatten kommer aldrig att komma någonvart förrän vi börjar tala om det verkliga problemet.

Strandberg och kamphundarna

Om Birgitta Ohlsson är ett av folkpartiets kvarvarande hopp när det gäller kombinationen tuff utrikespolitik och principfast integritetspolitik så är Torkild Strandberg partiets starkast lysande stjärna när det handlar om vardagsbrottslighet och andra trygghetsfrågor.

Strandberg är sedan 2006 ordförande i Landskronas kommunstyrelse. Detta är intressant av två skäl. För det första gjorde han ett rekordval samtidigt som partiet på riksplanet drunknade i svallvågorna från dataskandalen. För det andra är Landskrona en traditionell arbetarstad där det akademiska och torra folkpartiet inte borde ha en chans.

Ändå sopade Strandberg och hans parti hem var fjärde väljare i förra valet.

Förklaringen är att han gjorde trygghetsfrågorna - i klartext brottsligheten - till sitt paradnummer. Landskrona har urartar fukllständigt på senare år. Gängen som drar runt har fått affärsinnehavare att stänga igen sina butiker och fastigheter att gapa tomma, även inne i stadskärnan. Otryggheten håller bokstavligen på att kväva staden.

När han valdes började han omedelbart att försöka trygga de värst utsatta områdena. I Sverige har kommunpolitiker få redskap att ta till mot brottsligheten, men han använde de som fanns. Bland annat har han tampats med länsstyrelsen om rätten att kameraövervaka vissa områden.

Nu skriver han i Expressen om problemet med kamphundar. I Landskrona har diverse ungdomar bussat sina hundar på frigående får och lamm. Att gängen använder hundarna som ett sätt att komma runt vapenförbuden är uppenbart. Strandberg angrep problemet redan då, och nu gör han det alltså igen:

"I många svenska städer tvingas vanligt folk korsa gatorna fram och tillbaka för att navigera undan obehagliga hundar. Det är precis så dessa hundars ägare vill att det ska vara; de vill att andra människor ska vara rädda för dem. Deras hundar är framavlade specifikt för att vara tävlingsinriktade, smärttåliga och orädda. [...]

Låt mig göra en jämförelse: stilletter är olagliga i Sverige. Detta beror inte på att de är farligare än matlagningsknivar utan på att deras primära syfte är att användas mot andra människor. På samma sätt borde hundraser som avlats för strid begränsas och på sikt förbjudas."

Själv är jag inte anhängare av ett generellt förbud, men jag anser absolut att innehav av vissa hundraser ska kräva någon form av licens. Det är helt orimligt att hederligt folk inte får bära vapen samtidigt som varenda snorunge med hiphop-komplex ska kunna promenera gatan fram med en fyrbent tickande bomb.

Poängen är att Strandberg inte slösar tid på elitfrågor så som kvoterad föräldraledighet. Istället ger han sig på det som verkligen drabbar människor. Som brottslighet och otrygghet. När några flumbyråkrater försökte införa en kommunal utbildning för kamphundsägare gjorde han processen kort med dem. Till på köpet valde de lokala socialdemokraterna att ta ställning för kamphundskursen, något som säkerligen fick Strandberg att jubla.

Att vissa partier inte går hem i vissa kommuner beror inte på någon naturlag. Politiker som vågar prata om upplevda problem, vågar strunta i partipiskan och vägrar duka under för politisk korrekthet kan gå hur långt som helst. Strandberg gjorde i Landskrona vad Rudy Giuliani gjorde i New York och Boris Johnson gjorde i London; han etablerade nya regler istället för att slava under de gamla. I samtliga dessa fall ledde det till högersegrar i vänsterområden.

Om allianspartierna hade struntat i att anpassa sig efter sossarna och på allvar tagit tag i vardagsfrågorna så hade de kunnat befästa det överläge de hade på valnatten för två år sedan. De hade kunnat meja ner Mona Sahlin på samma sätt som de gjorde med Ingegerd Wärnersson; den sista skolministern som vågade stå upp för den renodlade flumskolan.

För att i någon mån belysa slagkraften; samtidigt som folkpartiet tog hem var fjärde väljare vann Sverigedemokraterna nästan lika många, vilket innebär att Landskrona är landets starkaste Sd-fäste. Att just dessa två partier gick framåt berodde på att de visade att de sett problemet med brottsligheten - även om de föreslog olika lösningar.

Det innebär att varannan väljare i kommunen röstade helt eller delvis utifrån trygghetsfrågorna. Varannan väljare! Hur alliansen kunde missköta denna väljarpotential kommer statsvetare att debattera i generationer framåt...

Åkesson flip-floppar om hotet mot våra trupper

Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson och FRA-chefen Ingvar Åkesson fortsätter att stångas på Svenska Dagbladets debattsida, och Birgitta sätter fingret på något viktigt:

"Ett återkommande huvudargument är att signalspaning i kabel ska rädda svenska liv i Afghanistan. Sten Tolgfors angav detta i riksdagsdebatten inför lagens antagande och FRA-chefen Åkesson upprepar nu på Brännpunkt samma tema (Brännpunkt 19/7). Problemet är att Åkesson däremellan underkänt detta argument. I SvD sade han den 28 juni 2008 att ”det är inget bra argument för lagen. Kommunikationerna [i Afghanistan] sker mest i etern. … vi skulle nog kunna spana mot ett sådant hot utan kabelaccess”."

Att FRA-chefen använder ett argument som kan själv har underkänts är en hyfsad fingervisning om desperationen bland lagens tillskyndare. För övrigt är det i sig mycket allvarligt att några av de tyngsta personerna i försvars-Sverige använder våra soldater som politiskt slagträ.

En annan av deras paradgrenar har varit att anklaga motståndarna för att inte vilja ha någon underrättelseverksamhet alls. Detta påstående bemöter Birgitta Ohlsson så här:

"Jag har aldrig krävt att det ska föreligga brottsmisstanke avseende traditionell signalspaning, med vilket jag menar spaning i etern. Att radiomaster på fastlandet, fartyg på Östersjön, spaningsflygplan och mobila markförband i Afghanistan lyssnar på radiotrafik mellan ryska militära förband eller talibaner utan brottsmisstanke är oproblematiskt.

Däremot är det självklart att vanliga svenskars kommunikation genom e-post, sms eller telefonsamtal endast ska grans­kas om det föreligger brottsmisstanke och domstolsbeslut. [...] Vattendelaren i debatten är när kränkningen av den personliga integriteten sker. [...] FRA-förespråkarna vägrar medge att FRA-lagen vilar på att närmast all svensk internettrafik kan komma att filtreras genom FRA:s superdator, bland annat för att urskilja utrikestrafik. Min ståndpunkt är att kränkningen redan sker när staten får tillträde till teletrafiken." (Min fetstil)

Just det. Det vore tacknämligt om förespråkarna av massavlyssning bemötte detta istället för att serieproducera soundbites om att "vi behöver signalspana". Ingen har påstått motsatsen, eller för den delen att FRA-anställda kommer att sitta och läsa igenom varenda mail som korsar landets gränser. Något sådant är helt enkelt inte möjligt. Problemet är verktyget som sådant, att staten medges en generell granskningsrätt av ting som tidigare räknats till privatlivet.

Birgitta Ohlssons huvudpoäng, att arbetet med lagtexten måste göras om, är därmed väkldigt solid. Det handlar i grund och botten om huruvida riksdagen ska kunna fatta ett väl avvägt beslut. I nuläget är något sådant inte möjligt eftersom FRA-chefen och försvarsministern dels argumenterar mot varandra och dels mot sig själva.

Att flip-floppa om nationell säkerhet inger inte någon trovärdighet, försiktigt uttryckt.

Vad gick fel för fyrtiotalisterna?

Björn Elmbrant tjänstgjorde länge som "oberoende inrikespolitiskt kommentator" i den statskontrollerade radion. Det gör han inte längre. Numera är han ledarskribent på svårt sosseberoende Dagens Arena och skriver emellanåt gästkrönikor på annat håll, nu senast i likaledes socialdemokratiska Folkbladet.

Varje gång jag tar del av hans reumatiska retorik slås jag av samma tanke: vad var det som gjorde att fyrtiotalisterna hamnade så snett? I går drabbades jag dessutom av en ny tanke: under min uppväxt hörde jag aldrig någon vuxen säga att man kan få det bättre längre fram om man jobbar för det. Det var först i tjugoårsåldern som jag på allvar insåg att jag utan någon enorm ansträngning skulle kunna komma att tjäna mer än mina föräldrar.

Några vänner till oss var under några år på åttiotalet kända som Sveriges egen socialbidragsfamilj. De var vad man i USA kallar "working poor"; pappan arbetade som sjuksköterska och var fackligt engagerad långt ut på vänsterkanten. Mamman kunde inte arbeta eftersom det inte fanns dagisplatser i området (det rådde ju monopol som bekant). Familjen hade tre barn, varav samtliga var och är några av mina bästa vänner.

Familjen blev föremål för inrikespolitisk debatt. Sten Andersson, då socialminister, besökte dem och diskuterade deras situation inför rullande kameror i familjens kök. De satt i paneldebatter tillsammans med moderaten Ingegerd Troedsson som tyckte att det var pittoreskt med en alldeles äkta fattigfamilj i tv.

Tiderna blev dock bättre. Ungarna blev större och karriärerna rullade på. I dag bor paret i en villa med havsutsikt i en av landets mer välmående kommuner. De har arbetat hårt och skördat frukterna. Deras barn har klarat sig utmärkt och är alla mitt uppe i karriären. Vänsterfamiljen har levt helt i enlighet med det borgerliga idealet.

Få generationer har blivit så omhuldade som fyrtiotalisterna. De behövde inte slita som sina föräldrar. De tilläts vara ungdomar, snarare än "unga vuxna". Världen tittade storögt på när de ockuperade sina universitet och förklarade att den socialistiska revolutionen i Bolivias djungler var ädlare än föräldragenerationens arbete - det som skett i första hand för deras skull.

I dag dominerar deras ideal fortfarande samhällsdebatten. En stor portion av den finansiella, politiska och mediala makten ligger i deras händer. Generation Jämlikhet har det därmed ganska gott ställt, eftersom "oberoende politiska kommentatorer" tjänar rätt okej.

Och trots att var och en kan se hur ekonomin och välståndet har utvecklats, hur mobiltelefonen gått från yuppiesymbol till var man egendom, så fortsätter de sin vid det här laget något åderförkalkade kamp mot kapitalet och "de rika".

Åter till Elmbrant alltså. Enligt honom är det "beklämmande att se" hur "mycket ska ha mer".

Alltså: man ska inte kämpa för att få det bättre. Man ska inte köpa saker man vill ha för de pengar man lyckas tjäna. Man ska sjunka ner i den nedsuttna soffan och gnöla över att andra har det bra. Varje förbättring av den egna standarden ska hälsas med en sur blick på grannen, som fick det 'ännu bättre. Enligt Elmbrant är det oerhört fräckt att antalet dollarmiljonärer blivit fler, trots den finansiella krisen minsann!

Vad var det som gick så snett i denne enfaldige åldrings uppväxt? Hur kunde så många av hans generationsfränder slösa bort sina liv på att förbanna andras framgångar istället för att försöka skapa något själva? Varför lät de sina barn tro att rikedomar var något som hängde samman med tur, snarare än med hårt arbete?

Föräldrarna i socialbidragsfamiljen hör till de mest underbara människor jag någonsin träffat. Men jag kommer nog aldrig förstå dem.

Green: Sahlin vet mer än Borg om ekonomi

Det här inlägget förtjänar att läsas i sin helhet...

De 103 undantagen som bekräftar regeln?

Ni vet det där om att FRA inte sysslar med inrikesspaning på vanliga människor? Hax känner i alla fall till 103 undantag. Som kvällspressen brukar skriva på löpet: Hela listan! Se efter om du eller grannen är med!

Notera även den frapperande frånvaron av ryska, arabiska och afghanska namn. Så mycket för de bortförklaringarna.

Change we can believe in - over and over again

Mänskliga rättigheter för apor

Jag har tidigare skrivit en del om ekofascismen; uppfattningen att människan är en cancer på planetkroppen som måste bekämpas - med våld om så krävs - för att jorden ska kunna leva vidare. Detta är måhända inte ett klockrent exempel på ekofascism, men det finns vissa intressanta beröringspunkter.

I Spanien står parlamentet i begrepp att anta en lag som ger apor flera av de rättigheter som hittills endast tillerkänts människan. Idén kommer från den amerikanska bioetikern Peter Singer och den italienska djurrättsfilosofen Paola Cavalieri, som tillsammans skrivit en slags oavhängighetsförklaring för apor.

Flera av de "rättigheter" som nämns är både rimliga och realistiska. Jag har inget till övers för folk som plågar djur för sitt höga nöjes skull och jag tycker det är självklart att all djurhållning måste vara så naturlig som möjligt. Men det är inte dessa principer som står på spel här.

Den spanska djurrättsaktivisten Pedro Pozas är noga med att påpeka att omsorgen om de spanska aporna - det finns ytterst få - handlar om att bryta ner "artbarriären", alltså att göra slut på skiljelinjen mellan djur och människor genom att etablera ett juridiskt och etiskt prejudikat.

Han är inte ensam om att jobba i den riktningen. För en tid sedan försökte en grupp aktivister i Österrike få en domstol att erkänna en chimpans som juridisk person. Domstolen vägrade. Nu har Europeiska domstolen för mänskliga(!) rättigheter gått med på att pröva fallet.

Det som utmanas här är ett av mänsklighetens viktigaste fundament - principen att vi genom vår tillräknelighet kan avkrävas ansvar. Men om exempelvis Habeus Corpus börjar omfatta babianer så återstår mycket lite av detta samhällsfundament. Ty då har vi helt tagit farväl av principen att rättigheter måste balanseras av skyldigheter. Eller föreslår dessa stollar att en hund som biter en annan hund ska dömas för misshandel till två månaders internering på hundgård?

Vi behöver knappast fundera över var exempelvis miljöpartiet kommer att landa i denna debatt. Några av partiets riksdagsledamöter har redan motionerat om att fiskar bör ses som individer...

Och så säger de att högern är ointresserad av kultur

Per Gudmundson skriver på Svenska Dagbladets ledarsida om elitens - byråkraternas och politikernas - försök att stoppa klubbägaren Sydney Onayemi verksamheter. Kjell E Johansson, chef för socialtjänstens fritidsförvaltning i Stockholm och tillika tung vänsterpartist, hade följande visdomsord att delge sin samtid:

"Vår egen kultur utarmas och hederliga och nödvändiga dygder som sparsamhet och arbetsamhet slås ut. Diskoteken motverkar eget aktivt skapande bland ungdomar och serverar dyrköpt och färdigtuggad kultur. [...]

Min kritiska inställning till dem utgår från de kulturpolitiska mål som riksdagen fastställde våren 1974. I dem sägs bland annat att vi måste motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet. Vi menar att diskokulturen profiterar på ungdomens behov av dans, gemenskap och nöjen."

I dag springer de yngre medlemmarna i hans parti runt och skriker om hur "högern lägger ned fritidsgårdar och musikverksamhet för ungdomar". Man frestas att ställa frågan: exakt hur mycket av det som nu klassas som ungdomskultur hade alls varit tillåtet om detta parti haft något inflytande under de gångna fyrtio åren eller så?

Att vara vänster är att vilja använda samhället som ett redskap för egna subjektiva syften. Exakt vilka dessa syften är kan dock variera. Kjell E Johanssons syfte var att utestänga den kommersiella discomusiken och bevara "den svenska kulturen". Trettio år senare försöker partiet istället plocka poäng på att avsätta pengar till kommunal street dance.

Dagens vänster har alltså inte så mycket gemensamt med gårdagens, utöver det faktum att den är fullt och fast övertygad om att politiker och byråkrater är bättre på att styra våra liv än vad vi själva är. Vänsterpolitiken är därför inte bara ett klockrent sätt att uppnå stagnation, den är även djupt godtycklig.

Jag är egentligen inget jättestort fan av Ayn Rand, men just dessa exempel är så oerhört lika de situationer som uppstår i hennes böcker att det är svårt att inte dra på munnen. Konflikten mellan de kreativa och de krävande har sett likadan ut i alla tider, men själva konfliktytan varierar i takt med att de förstnämnda hittar på nya innovationer som de senare kan klaga över eller kräva att få ta del av.

Utöver kommunisterna på socialförvaltningens fritidsenhet har Onayemi även haft sina duster med socialdemokratins fackliga gren. Klicka på videon nedan och lyssna till ombudsmannen från musikerförbundet som kräver åtgärder mot dessa discotek som konkurrerar ut dansbanden...

Sex folkpartister hotar fälla massavlyssningen

I förrgår skrev jag att FRA-lagen inte

"...står så stabilt som Fredrik Reinfeldt vill göra gällande. Det finns många hittillsvarande ja-sägare som inte kommer att palla trycket om frågan fortsätter att leva sitt eget liv."

Nu ikväll rapporterar SVT att sex folkpartister; Camilla Lindberg som röstade nej, Birgitta Ohlsson som lade ner sin röst samt ytterligare fyra ledamöter, är redo att göra upp med oppositionen om att skrota lagen i sin nuvarande form. De undviker klokt nog att gemensamt konkretisera sina krav, men man anar att det handlar om att få in en regel om konkret brottsmisstanke.

Den modellen skulle jag inte ha några större invändningar emot. Jag anser att misstänkta terrorister och andra brottslingar ska kunna avlyssnas. Problemet med den nuvarande lagen är att den gör oss alla till misstänka terrorister - och det är oacceptabelt.

Nu måste regeringen visa prov på moget ledarskap. Om partiledarna åter börjar mobba och hota partikamraterna i riksdagen kommer medierna och den allmänna opinionen att hänga dem. Däremot kan de bjuda in till nya överläggningar och visa att de tar riksdagen och väljarna på allvar. Alternativet är en svidande prestigeförlust som de inte lyckas hämta sig ifrån.

Regeringen måste fatta att den inte kan vinna den här gången. Frågan kommer inte att försvinna. Den kan mycket väl kosta alliansen valet. Är den verkligen värd det?

Erkänn nu att ni förlorat och gör om lagen så att den blir acceptabel. Det gör ont en lite stund, men det går över. Efteråt får ni varsitt Kalle Anka-plåster - och eventuellt även ett antal vilsna väljare tillbaka.

Att hylla en barnamördare

Det var intressant att se på nyheterna i går. Vidrigt, men intressant.

Det var party i Libanon. En publik som till storlek och entusiasm påminde om Iron Maidens armé av fans på Stockholms Stadion betedde sig som om de alla vunnit högsta vinsten på Lotto, som om miljonchecken ramlat rakt ned i brevlådan därhemma. Men det var inte någon miljoncheck som kommit hem. Det var Samir Kuntar, terrorist och barnamördare.

Kuntar har tillbringat de senaste decennierna i israeliskt fängelse. Tills hans många modiga handlingar räknas att skjuta och sedan dränka en man framför ögonen på dennes fyraårige dotter. Därefter krossade han fyraåringens skalle med hjälp av sin gevärskolv.

I går frigavs han, som en del av en fångutväxling mellan Israel och Libanon. Libaneserna mottog sin barnamördare under klang och jubel, samtidigt som israelerna fick hem sina landsmän i kistor. Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah gapade fram sina tirader inför den extatiska publiken. Kuntar stod bredvid med stoltheten lysande i sin galna blick.

Detta är Israels motståndare. Så här resonerar de. Så här agerar de. Det finns självklart exempel på att även israeler har gjort sig skyldiga till övergrepp. Men det är inte statens mål, och förbrytarna firas inte med gigantiska gatufester medan deras högsta politiska ledare står och gratulerar dem för deras gärningar.

Israel är en stat som måste slåss för att kunna leva. Dess fiender är fanatiker som lever för att döda. Detta färhållande, som inte alltid lyser igenom i västerländska nyhetsklipp om "muren" eller bosättarna, blev genom gårdagens nyhetssändningar omöjligt att förneka eller bortse ifrån. Hyllningarna av Kuntar hade varit jämförbara med hyllningar av Anders Eklund - om några sådana hade existerat.

Ur det perspektivet var denna fångutväxlingen möjligen ett klokt drag från den israeliska sidan.

UPPDATERING:

För den som känner för att läsa om samma ämne, fast från någon vars åsikter är rena motsatsen till mina: Rawia Morra skriver om festandet och sätter fingret på det faktum att det inte bara är Hizbollah som är Libanons problem.

"Imorgon kommer de [frigivna terroristerna] så fort de kommer till libanesiskt territorium att föras till Beiruts flygplats med president Michel Sleimans helikopter. Därefter kommer de att föras till presidentpalatset i Baabda där alla av poliskt betydelse i Libanon kommer att närvara för att hedra dem, inklusive sådana som gör det motvilligt. Inte ens Walid Jumblatt kommer att kunna hålla sig borta då Samir al-Quntar, som shiamuslimerna slagits så hårt för att befria, under så många decennier, är drus. Att utebli från en sådan fest skulle innebära politiskt självmord."

Det säger onekligen något om det politiska klimatet.

Att även det svenska klimatet lämnar en del att önska kan man bli påmind om via Nabila Abdul Fattahs Hizbollah-hyllning i Metro förra året.

Veep

Delar av den amerikanska pressen börjar bli rastlös över att ingen av presidentkandidaterna har valt någon medkandidat. De har nu väntat längre in på året än vad John Kerry gjorde innan han valde John Edwards. (Detta minns jag eftersom jag fick beskedet via SMS medan jag befann mig i Almedalen. Jag vidarebefordrade messet till en republikansk vän som genast döpte duon till Rost- och Farmpakten.)

Quin Hillyer på konservativa The American Spectator har frågat runt i partiet för att ta reda på vem som är det mest populära alternativet. South Carolinas guvernör Mark Sanford tycks ha ett kraftigt stöd. På många sätt är hans namn logiskt. Som konservativ sydstatsrepublikan kan han möjligen bidra till att tvätta McCains rykte i dessa kretsar.

Men jag tror inte på den strategin. Trogna läsare av denna blogg vet vad jag anser om traingulering och andra anpassningsmodeller. Jag ämnar inte göra något undantag här. Jag gissar att McCain är stekt i de mest konservativa kretsarna oavsett vem han plockar till andraplatsen. Därmed är det inte värt risken att välja någon som kan skrämma mittenväljarna.

Men även om McCain resonerar likadant så är pressen på honom att välja en "movement conservative" oerhört stor. Till skillnad från McCain är partiet redo att förlora valet hellre än sin bas. Den intressekonflikten kan bli rejält problematisk för honom.

För Obamas del är det också rätt knepigt. Efter den historiskt jämna primärvalskampanjen kan man inte bortse från Hillary Clinton. Samtidigt är det inte troligt att hon kan tillföra något. Med sina höga "negatives och unfavorables" riskerar hon att sabotera hans främsta tillgång; hans personliga utstrålning. Samtidigt kan hennes dokumenterat breda sakkunskaper bidra till att han framstår som substanslös.

Så nej, de är verkligen inget bra par. Men vem kan Obama välja istället? Om han hoppar över Clinton så kan han inte gärna välja någon av de andra primärvalskandidaterna.

I likhet med McCain gör han nog bäst i att leta utanför huvudstaden, vilket innebär att han måste välja en guvernör. Problemet är bara att han inte får bli överglänst. Men eftersom han inte hunnit åstadkomma någonting i senaten kan en meriterad guvernör framstå som för dominerande och befästa bilden av honom som en nybörjare.

Det har sagts att i detta val kommer valet av medkandidater att vara viktigare än någonsin tidigare. Det är förmodligen ingen överdrift.

Nyhetsvinklar då och nu

Då

Sundsvalls tidning: Påven fick träffa Kjell Lönnå

Nu

Aftonbladet: Iron Maiden festade med Poodles

Sommarläsning #2

När den USA-ledda alliansen jagade ut de irakiska trupperna ur Kuwait gick jag på mellanstadiet och var alltså för ung för att ha järnkoll på de inblandade figurerna. Som så många andra svenskar så förknippade jag kriget med Norman Schwarzkopf, generalen som i nyheterna kunde ses bredvid en karta medan han förklarade de senaste framångarna. Mannen som hade det politiska ansvaret för kriget, försvarsminister Dick Cheney, har jag däremot inga som helst minnen av.

Nästan tio år senare, inför 2000 års amerikanska presidentval, visste jag inte så jättemycket mer om honom. Jag förstod inte varför George W Bush, en oerfaren guvernör från en delstat där guvernörens makt är starkt begränsad, inte valde en starkare medkandidat än den tystlåtne Cheney.

Med viss nyfikenhet tittade jag därför på debatten mellan Cheney och den demokratiske motkandidaten Joe Lieberman. Efteråt minns jag att jag tyckte att det var synd att valet inte stod mellan dessa två herrar. De framstod som långt smartare än Bush och Al Gore.

Stephen Hayes biografi över historiens mäktigaste vice president bygger vidare på den bild som redan finns. Med Rush Limbaughs ord; man kan inte förstå Bushs presidentskap utan att förstå Cheney. Styrkan i boken är att den förmår illustrera hur Cheneys erfarenheter, först från tiden i Richard Nixons och Gerald Fords administrationer och därefter i representanthuset och till sist på Pentagon, lagt grunden för mycket av den politik som bedrivs i USA i dag, på gott och ont.

Även som kongressledamot strävade Cheney efter att stärka den verkställande makten på den lagstiftandes bekostnad. I dessa frågor kolliderade han med andra högermän i kongressen, inte minst den unge Newt Gingrich. I Cheneys ögon ledde Vietnam- och Watergate-traumat till att presidentens makt rullades tillbaka. En stor del av hans arbete som vice president har syftat till att vända den utvecklingen.

Fram träder bilden av en intellektuell och kylig analytiker som vill ha kontroll. Medan Bush ber om korta rapporter med slutsatser i punktform plöjer Cheney hela rapportmaterialet - och ger därefter order om att få en fördjupning. Samtidigt är han ointresserad av public relations, rampljus och annat som höga politiker vanligtvis förknippas med.

Tyvärr håller inte Hayes bok hela vägen. Cheneys uppväxt, studieperioder, befattningar som tjänsteman, kongressledamot och försvarsminister avhandlas med en mästerlig berättarstil som får den hemlighetsfulle politikern att kännas som en nära bekant.

Men bokens sista bitar - de som avhandlar elfte september, kriget i Irak och Plamegate - håller inte samma klass. Här lyser Hayes republikanska värderingar igenom för tydligt och boken reduceras till ett försvarstal som inte ger mer än alla de där färgglada konspirationsböckerna som vänsterjournalisterna ger ut när de behöver lite extra fickpengar.

Men trots detta så är boken nödvändig läsning, om inte annat som historisk exposé över de senaste trettiofem åren i amerikansk politik.

"A secwet pwan to fight infwation"

Vi som inte tycker att det är jättekul att den borgerliga regeringen har urusel hand med journalister kan behöva skratta åt någon som är, om inte värre så i varje fall fiktiv...

"Sahlin ska inte granskas eftersom hon är en kvinna"

En bieffekt av den svenska partidemokratin är att vi blivit mindre benägna än andra länders väljare att diskutera enskilda politikers kvalifikationer för tunga befattningar. Jag har nog läst fler svenska texter om George W Bushs kompetens än om Fredrik Reinfeldts dito.

Men detta håller långsamt på att förändras, och på vänsterkanten vet man inte hur denna obekanta vinkel ska hanteras. Mona Sahlins bristfälliga kunskaper om ekonomi börjar bli besvärande för hennes parti.

Lotta Fogde, s-märkt före detta statssekreterare och numera krönikör i Dagens Nyheter, skriver om den borgerliga strategin för att utmåla "den socialdemokratiska partiordföranden som en ekonomisk idiot" och lyckas dra helt bisarra slutsatser.

Inledningsvis kallar hon den borgerliga kritiken mot Sahlins tunna ekonomiska bakgrund för "tjuvnyp" och pekar ut Maud Olofsson som särskilt "elak". Naturligtvis kan inte Fogde heller låta bli att spela ut könskortet - Sahlin är sårbar eftersom hon är kvinna.

Som om någon någonsin anklagade Anne Wibble för att inte begripa ekonomi.

Sedan går det från att vara löjligt till lögnaktigt:

"Det lär ha varit Mona Sahlin som tillsammans med dåvarande finansministern Anne Wibble räddade Sverige ur akut ekonomisk knipa, när statsministern Carl Bildt och oppositionsledaren Ingvar Carlsson - som hade osedvanligt svårt för varandra - inte klarade att förhandla fram ett krispaket. Då satte sig Sahlin och Wibble med var sin cigarrett och löste de besvärliga frågorna."

Oh please!

Alla som vet någonting om dessa förhandlingar vet också att Sahlin flankerades - vissa skulle säga sufflerades - av utöver Carlsson även Leif Pagrotsky och Jan O Karlsson, två begåvade och mycket kunniga tjänstemän som senare skulle komma att bli ministrar. Sahlin deltog i egenskap av partisekreterare och ansvarig för partitaktiken. Dessa förhandlingar sysselsatte mängder av människor. Att Sahlin och Wibble i förbifarten skulle ha snickrat ihop krisbudgeten under en rökpaus är ett fullkomligt befängt påstående.

Fogde missar det verkligt relevanta, nämligen att bilden av Sahlin som klent begåvad i ekonomiska spörsmål inte har skapats av borgerliga giftpilar i riksdagsedebatterna utan tvärtom av Sahlin själv.

Hon har gjort en poäng av att prata barnspråk och undvika ord som förmodas vara för svåra för väljarna. Detta ansågs fräsht och uppfriskande i början av nittiotalet när Sahlin agerade kontrastfigur åt Ingvar Carlsson. Men nu när hon blivit femtio plus och aspirerar på att bli statsminister är det inte riktigt lika lyckat.

Det är alltså hennes egen retoriska skapelse som nu håller på att bli en kvarnsten runt partiets hals. Att hon sedan saknar varje form av formell kompetens och att hon varit partiförsörjd i hela sitt vuxna liv är en försvårande omständighet, men räcker inte alls för att förklara hela bilden.

Under Almedalsveckan gjorde folkpartiet ett utspel om bolagsskatten. I saklig och korrekt ton förklarade Jan Björklund de ekonomiska bevekelsegrunderna. Därefter fick Sahlin uttala sig. Hon sa, på fullaste allvar, att det var så typiskt folkpartiet att vilja sänka skatter istället för att satsa på pensionärerna och barnen. I själva sakfrågan sa hon ingenting över huvud taget.

Att socialdemokraternas strategi går ut på att utmåla Sahlins kritiker som elaka mobbare står klart. Motfrågan bli då; vem inom socialdemokratin har påstått motsatsen? Att Sahlin i själva verket är en verklig begåvning som har järnkoll på alla stora och tunga frågor? Jag kan inte komma på någon. Eller jo förresten, Monica Green har gått i borgen för Sahlins kompetens.

Slutsats överlåtes.

För att återgå till huvudspåret; är det verkligen rimligt att, som socialdemokraterna gör, vifta bort vad som faktiskt är högst rimliga frågeställningar? Sahlin vill bli statsminister, och om två år kan hon bli det. Vi har rätt att granska henne. Hennes kön ska banne mig inte tillåtas skydda henne mot de mest grundläggande frågeställningarna.