Ghezali vägrar inte alls tala med medier

Det talas väldigt mycket om Mehdi Ghezali just nu, men i vanlig ordning säger han inte så mycket själv. Det gör i stället hans två(!) advokater, bland annat på DN Debatt.

Men undantag är till för att bekräfta reglerna. Per Gudmundson bloggar om advokaternas påstående att Ghezali saknar förtroende för de, tydligen, våldsamt partiska svenska medierna. Tydligen värderar han andra medier högre:

"Al Yaqeen Media är en synbarligen obunden jihadistiskt inriktad medieproducent. Al Yaqeen ger bland annat ut e-tidskriften Qadhaya Jihadiyya, har publicerat en omskriven intervju med en al Qaida-krigare, samt sprider jihadistpropaganda från en rad krigshärdar (exempel).

För ungefär ett år sedan annonserade Al Yaqeen på olika jihadistfora att man snart skulle presentera en film med en före detta fånge på Guantanamo, som man lyckats få en intervju med. Det visade sig vara Mehdi Ghezali, eller Abu Suhaib al Jazaeri som han också kallas i dessa sammanhang (intervjun går att se här)."

Ghezalis mediebojkott får därmed sägas vara något selektiv, närmare bestämt förbehållen demokratiska medier.

Denna bojkott är för övrigt något kuriöst, givet den medialt genererade uppmärksamhet och sympati som trummades ihop för honom medan han satt på Guantanamo. Detta var mycket långt före kampanjerna för Dawit Isaac, som då var i det närmaste helt okänd för gemene man.

Kärleksaffären mellan Ghezali och Sveriges samlade journalistkår började svalna först i samband med den så kallade presskonferens som Ghezali och Guantanamogruppen på eget bevåg kallade samman efter att Ghezali kommit tillbaka från fångenskapen på Kuba.

Några av journalisterna frågade varför Ghezalis befunnit sig i en så instabil del av världen och hur han, som misstänkts för rån i Portugal, betalat för resorna. Ghezali, stirrade på journalisterna med guldfiskblick och vägrade svara - ett okonventionellt grepp av den som själv kallat journalisterna till sig. Ghezalis välgörare, den gamla kommunisten Gösta Hultén, fick efteråt rycka ut till Ghezalis försvar och läsa lusen av de reportrar som bjudits in för att ställa frågor - och gjort just det.

Men som sagt; den som vill höra Ghezalis sida av saken bör alltså inte klicka på SVT eller andra svenska medier. Det är terrormedierna som gäller.

Wetterstrand - Sahlins farligaste fiende

Aftonbladets/United Minds partimätning är intressantare än vad dessa mätningar brukar vara. Där visas en blygsam uppgång för Moderaterna samtidigt som Socialdemokraterna tar ett dramatiskt kliv bakåt. Mellan blocken finns dock ingen större skillnad eftersom både Centerpartiet och Kristdemokraterna går kräftgång.

Men verkligt intressant är att den trend jag tidigare flaggat för, att Miljöpartiet på allvar börjar äta S-väljare, nu är helt och hållet etablerad. Miljöpartiet ligger på över tio procent medan Socialdemokraterna får under trettio. Det är smått sensationellt.

Det vore oerhört intressant att se hur siffrorna ser ut i Stockholm, där Miljöpartiet alltid ligger över sitt rikssnitt och Socialdemokraterna under sitt. Jag talade här om dagen med en borgerlig tjänsteman i Stadshuset som berättade att vissa miljöpartister nu gör anspråk på att ta ledartröjan inom den rödgröna oppositionen.

Jag skulle skratta åt den ambitionen, om det inte varit för att Miljöpartiet i Stockholm faktiskt blev större än Socialdemokraterna i EU-valet och att partiet gått framåt starkt sedan dess. Alltså skrattar jag inte alls - och jag misstänker starkt att huvudstadens sossar inte heller gör det.

Att Socialdemokraternas problem stavas Mona Sahlin är alldeles uppenbart. Det största oppositionspartiet har i regel guldläge inför valen. I princip kan bara en svag eller oskicklig ledare sabotera läget, så som exempelvis Bo Lundgren gjorde 2002. Nu är Sahlin i samma sits, vilket inte torde förvåna oss som aldrig hävdat annat än att hon skulle hamna där.

Men Sahlins problem är inte bara hennes sjabbel i tunga frågor eller hennes svaga insatser i medierna. Ett lika stort problem är att rätt få personer, utanför hennes egen krets, ser henne som vare sig ny eller spännande. Jag skrev redan när hon valdes till ordförande att hon riskerade att bli en kvinnlig svensk Bob Dole:

"Dole matchades som ung och intressant kandidat till posten som vice president av ett skadeskjutet republikanskt parti 1976. Men demokraterna vann det valet och Dole fick stanna i senaten. Sedan försökte Dole få partiets presidentnominering 1980, men då gick den istället till Ronald Reagan. 1988 försökte Dole på nytt, men denna gång nominerade partiet istället George H W Bush.

1996 lyckades Dole till slut bli nominerad till president. Problemet var bara att han hade blivit tjugo år äldre och att han uppfattades som ett kliv tillbaka jämfört med den sittande presidenten Bill Clinton. Han förlorade stort."

Det är just detta öde som kan drabba Sahlin. Förmånstagaren är naturligtvis Maria Wetterstrand som är allt det där som Sahlin vill marknadsföra sig som; utöver kvinna även ung, rapp och urban. Därtill intelligent och seriös, där Sahlin är ytlig och flåshurtig.

Sverigedemokraterna får mycket uppmärksamhet av spelteoretiskt intresserade kommentatorer just nu. Men även Miljöpartiet har potential att förändra spelplanen.

Ett radikalt förslag: kicka folk som grovt missköter sig

Svenskans Claes Arvidsson gör en intressant koppling med anledning av att några anställda på ett vårdboende hållit vadslagning om när en patient skulle dö:

"Debatten om den svenska arbetslagstiftningen handlar mest om att unga inte kan komma in på arbetsmarknaden eller att företagen inte kan behålla nödvändig kompetens. En fråga som aldrig diskuteras är att det nästan är omöjligt att avskeda anställda som uppenbarligen inte kan sköta sitt jobb eller av andra skäl har visat sig olämpliga. "

Som Arvidsson skriver är ju den uppenbara följdfrågan varför de inblandade tilläts komma undan med en varning. Jag jobbade själv inom vården i yngre år, och för mig är det helt uppenbart att de här människorna inte borde få ta hand om gamla och av vårdpersonal helt beroende människor.

Av de nu arbetslösa finns rimligen minst ett par tusen med tillräcklig vårdkompetens som skulle kunna göra jobbet bättre. Alla ni med anhöriga inom långtidsvården; skulle ni inte föredra att någon av dem fick ta hand om era släktingar?

Snacket om oskäliga uppsägningar bygger på att arbetsgivare skulle ha något slags intresse av att göra sig av med folk. Men själv har jag aldrig träffat någon som frivilligt vill släppa ifrån sig anställda som gör ett bra jobb och som funkar på arbetsplatsen.

Inte minst inom den offentliga sektorn har vi alla ett gemensamt intresse av att de mest lämpade får de jobb som finns.

Björklund riskerar att segra sig själv till döds

Tidningen Fokus har skrivit en längre artikel om Jan Björklunds upplaga av Folkpartiet. Som så ofta när Fokus publicerar är det både genomtänkt och intressant. Följande är bland de mest insiktsfulla jag sett från någon som inte känner partiet från insidan:

"Utbildningsminister Jan Björklund tog sig an skolfrågan på sitt sätt: kompromisslöst, intensivt och rättframt. Få svenska politiker kan på samma sätt förmedla ett budskap på tio sekunder. Och få politiker kan splittra den svenska väljarkåren som han. Antingen gillar man det han säger, eller så gör man det inte.

Skolstrategin lyckades. Reformerna från Björklunds departementet haglade. Folkpartiets utbildningspolitik är numera Sveriges utbildningspolitik. Men kanske blev strategin lite för framgångsrik; den tog allt fokus. Även ledande folkpartister tvekar inte i dag att kalla sitt eget parti för skolpartiet. Det är folkpartiets problem just nu: Jan Björklund sitter fast i sin egen framgång."

Just så är det. Jan Björklund har, vilket han inte alltid får credd för, förmågan att på egen hand ändra regelverket för hur en fråga debatteras.

Den som såg på när det drygt trettioåriga oppositionsborgarrådet Björklund satte tänderna i skolminister Ylva Johansson, när det något äldre skolborgarrådet Björklund gjorde mos av skolminister Ingegerd Wärnersson, när skolministrarna Thomas Östros och Ibrahim Baylan försökte kopiera honom och när oppositionsledare Mona Sahlin gjorde allt för att neutralisera hela skolfrågan inser att den Skene-födda majoren har lyckats flytta ett veritabelt berg.

Men nu har han profilerat sig stenhårt i den fråga där såväl svenska folket som alla partiledare utom Lars Ohly mer eller mindre har gett honom rätt. Det kontroversiella är borta, och därmed möjligheten att använda frågan som röstmagnet.

Jag skriver som jag skrivit förr; Björklund borde byta plats med Beatrice Ask. Hon har varit skolminister och är därför kapabel att driva utbildningsdepartementet under resten av mandatperioden. Däremot har hon inte klarat av att lyfta in rättsfrågorna i debatten. Men Björklund, vars parti nu dessutom tagit ställning för livstidsstraffet, skulle kunna göra riktig politik av dem.

Jag inser naturligtvis att en sådan rockad inte kommer att ske. Men ändå; Folkpartiet behöver, liksom alliansen som helhet, betona de konfliktlinjer som finns gentemot vänsterblocket. De som nu används räcker uppenbarligen inte.

Dagens citat: lokal förankring

"Igår blev jag vald till första namn på riksdagslistan över Stockholms län. Även om jag har trivts bra i Örebro, som jag tillhör nu, blev jag enormt glad när jag blev tillfrågad om Stockholmslistan."

- Thomas Bodström tycker att det är trevligt att inför sin tredje mandatperiod i riksdagen bli placerad på listan för den valkrets han faktiskt bor i, även om han lagom till denna begivelse tänker sig en tillfällig flytt till andra sidan Atlanten.

Det där med att riksdagsledamöter som representanter för lokala folkviljor är verkligen ett skämt. I själva verket handlar detta om partiernas interna pussel, inte om oss som förväntas rösta på dem.

I dagarna har Folkpartiet spikat sin riksdagslista i min valkrets, alltså Stockholms län. Den toppas av Jan Björklund, Nyamko Sabuni, Nina Lundström och Erik Ullenhag. Av dessa fyra bor endast Lundström i länet. De övriga bor i Stockholms stad, vilket i Ullenhags fall är dubbelt lustigt eftersom han för närvarande är riksdagsman för Uppsala län.

Även i kommunpolitiken finns sådana fall. Stockholms socialborgarråd Ulf Kristersson var kommunalråd i Strängnäs när Moderaterna i Stockholm (under visst gruff från missnöjda borgarrådsaspiranter) lät importera honom till huvudstaden.

Detta ska alltså inte tolkas som kritik mot någon av de namngivna personerna. Det är particentrismen och det flagranta väljarföraktet jag angriper.

Som läget är skulle vi lika gärna kunna ha listor utan namn på. Då skulle vi enbart rösta om mandatfördelningen. Sedan skulle partiledarna och deras medarbetare kunna fylla platserna efter behag. Det vore liksom ärligare att helt enkelt slå fast att enskilda kandidater och deras eventuella förankring och popularitet inte spelar någon roll - och någon svekdebatt skulle inte uppstå nästa gång partiledningarna kör över det egna partiets medlemmar och företrädare.

"Har trivts bra i Örebro"...jojo.

Positiva signaler från Folkpartiets landsmöte

• Ja till livstidsstraffet (som man i flera år varit emot)
  
• Nej till tvångskvoterad föräldraförsäkring
  
• Viss uppluckring av arbetsrätten
  
• Ytterligare skattesänkningar, inklusive ett avskaffande av värnskatten

Inte dumt alls!

Och på min tid bråkades det om vattenpistoler...

Nu lanseras "Barbie Burka". Expressen referar ett citat från ett brittiskt Barbie-fan:

"Jag vet att Barbie har ansetts som en dålig förbild för för flickor, men faktum är att budskapet med en Barbie är att du kan vara den du vill vara."

Vilket ju verkligen är en bra beskrivning av livet under en heltäckande tygsjok. Nu väntar vi bara med spänning på Barbie Könsstympning eller Barbie Stening.

Björklund och Zlatan

I dag skriver jag på Expressens debattsida om bilden av Zlatan Ibrahimovic som "lyckad invandrare" och om vad som egentligen är svenskt. Dagen till ära passar jag dessutom på att travestera lite klassiskt svensk poesi.

"En person som flyttar till USA och blir amerikansk medborgare betraktas därefter som amerikan. Men i Sverige håller invandrarstatusen tvärtom på att bli en förbannelse som förs vidare från generation till generation. Utanförskapet har, för att tala med Lagerkvist, blivit en hel generations arvedel, dess strupars sår, dess hjärtans skrin i förortsbetongen."

Läs hela här.

Ett prompt besked, del 2

På flera läsares begäran; här kommer The Onions rapport om hur Obamas teleprompter gick sönder mitt under en middagsdiskussion om en av döttrarnas veckopeng...


Obama's Home Teleprompter Malfunctions During Family Dinner

Ett prompt besked

I dag skriver Per Gudmundson om Folkpartiets landsmöte och om Jan Björklunds teleprompters:

"På vardera sida om Björklund står två tunna, genomskinliga teleprompters där det skrivna manuskriptet rullar. Björklund har använt sådana ett par gånger på senare tid. Från och med nu ska det vara slut med partiledare som bläddrar i pappershögar eller famlar efter ord. Hädanefter ska det se ut som om talet kommer direkt ur hjärtat, och adresseras till än den ena och än den andra publikhalvan."

Ja, som jag skrev redan för ett och ett halvt år sedan är det ett mysterium att denna uppfinning från femtiotalet fortfarande är så sällsynt i politiska sammanhang.

Naturligtvis ska man akta sig för att bli för manusbunden, men samtidigt är det ju viktigt att partiernas budskap kommer fram. Som väljare kräver jag faktiskt att partiledarna framför sina budskap på ett klart, tydligt och engagerat sätt. Det är nära nog omöjligt om man samtidigt ska stå och bläddra i en pappersbunt.

Men det är klart, det kan gå till överdrift också...

Bara kommunister vill lämna Afghanistan i sticket

Dick Erixon har samlat några citat från den riksdagsdebatt som föregick beslutet om att förlänga den svenska insatsen i Afghanistan. Sex av sju riksdagspartier - Vänsterpartiet isolerade sig som vanligt i frågor om demokrati mot diktatur - stöder den fortsatta insatsen.

Jag blir, inte för första gången bör tilläggas, imponerad av det klarspråk som socialdemokraten Urban Ahlin använder:

"Det har påståtts i medierna att det inte finns något FN-mandat för den här insatsen. Jag är glad över att det både i betänkandet och i propositionen mycket tydligt klargörs att FN:s säkerhetsråd har fattat ett beslut så sent som i början av oktober och redovisat att man vill att det internationella samfundet ska vara den afghanska regeringen behjälplig med att öka säkerheten i Afghanistan.
[…]

Det handlar om att hjälpa den afghanska regeringen att skapa säkerhet och att på det sättet skydda civila afghaner från angrepp från upprorsgrupper, främst talibaner. När har vi då slutfört vår arbetsuppgift i Afghanistan? Jag tycker att svaret på den frågan är ganska enkelt. Den dag då den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, ja, då åker omvärlden hem. Svårare än så är det inte. Vi är där för att hjälpa den afghanska regeringen att skapa säkerhet."

Just det. Vänsterpartiet vill, som Nina Larsson påpekar i sin blogg, att Sverige ska bygga sjukhus i Afghanistan på dagarna för att sedan låta talibanerna bomba sönder dem på nätterna. Det är, som alla förstår, inte en hållbar strategi.

Migrationspolitiken - ett konkret vägval

Jag är, som trogna läsare mycket väl vet, både intresserad av och engagerad i integrationsfrågor. Förklaringen är rätt enkel. Jag är oerhört kritisk till Sveriges migrationspolitik från slutet av sextiotalet och framåt. Men jag är samtidigt helt och fullt övertygad om att ett land med öppen ekonomi - som Sverige är och måste fortsätta vara - inte kan stänga sina gränser.

Hela Europa dras med betydande nativitetsproblem. Flera länder, inte minst i Sydeuropa, lider av sjunkande födslotal. Detta skulle naturligtvis inte vara ett problem om Europa var en nattväktarstat. Men som bekant är så icke fallet. Vår trygghetsmodell, huvudsakligen i form av socialförsäkringssystemen, är beroende av att vi blir fler. De pensionerade är beroende av de arbetande. De sjuka är beroende av de friska, och så vidare.

Att nativiteten sjunker är i sig inte speciellt konstigt. Så sker alltid i takt med stigande välstånd. Det är inte enbart bristen på sexualupplysning och preventivmedel som ligger bakom de fattiga ländernas höga födslotal. Barn är i många länder den enda pensionsförsäkring som existerar, och eftersom barnadödligheten är hög gäller det att skaffa många.

Skillnaden är, något förenklat, att för oss handlar detta om makroekonomi. Men i fattiga länder handlar det om mikroekonomi, eller köksbordspolitik om man så vill.

Vi måste alltså, på ett eller annat sätt, se till att bli fler - eller ge upp vår välfärdsmodell. Det senare kan man naturligtvis förespråka, men varje realistisk bedömning visar att det inte är möjligt inom överskådlig tid.

Här vore det oerhört intressant att veta hur Sverigedemokraterna resonerar. Men eftersom de sällan eller aldrig talar om annat än "invandringsfrågan" svävar vi i okunskap om deras eventuella mirakelkurer.

Sveriges problem är, enligt min uppfattning, att Sverige kombinerar en socialdemokratisk arbetsmarknad med en liberal migrationspolitik. Enkelt uttryckt: allas rätt att misslyckas med att ta sig in på en genomreglerad arbetsmarknad, och uppbära diverse bidrag under tiden.

Det är alltså inte den liberala migrationspolitiken jag vänder mig emot, utan den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitik, som även adopterats av Moderaterna och alliansen.

Här vore det oerhört intressant att veta hur Sverigedemokraterna resonerar, men eftersom de sällan eller aldrig ger sig in i komplicerade ekonomiska debatter får vi även här finna oss i att sväva i ovisshet. De tycks dock vara inne på samma arbetsmarknadsmodell, sannolikt i syfte att locka missnöjda S-väljare.

Jag menar att rasism och främlingsfientlighet inte bara är lika intellektuellt och moraliskt fel som alla andra former av kollektivism. Det är även ett säkert recept på ekonomisk stagnation. Jag hävdar att invandring mycket väl kan fungera, men att det förutsätter mer än öppna gränser.

Och här är jag oerhört kritisk mot samtliga nuvarande riksdagspartier, inklusive mitt eget tidigare parti. De har gjort migration till en solidaritetsfråga, och har i praktiken medgivit att invandring är en börda som vi bör bära av våra hjärtans godhet. Inte en metod att locka innovatörer och entreprenörer till Sverige.

Med den ståndpunkten såddes fröet till vad som skulle bli Sverigedemokraterna - rörelsen för de som inte kände för att betala notan.

De ståndpunkter jag här redogjort för har gett mig en lång rad fiender. Sverigedemokraternas anonyma brigader av nätaktivister skäller ut mig i kommentarstrådarna för att jag inte vill mura igen gränserna. Samtidigt skäller vänsterdebattörer, som Ali Esbati, ut mig för att jag problematiserar integrationsfrågan och kräver att exmempelvis muslimer i Sverige accepterar svensk yttrandefrihet och jämställdhet, på samma sätt som kristna sedan länge tvingats göra.

Jag ser egentligen inte denna fiendskap som ett problem, ty jag har föga hopp om vare sig Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Däremot är jag uppriktigt oroad över de normala partiernas feghet i dessa frågor. Men det är inte i första hand invandringspolitiken som "inte får" diskuteras. Den svenska modellen är den verkligt heliga kon - och det verkliga problemet.

Sverige och EU står, som jag ser det, inför två alternativ:

1. Slå vakt om de rådande välfärdssystemen så länge det över huvud taget är möjligt i syfte att skydda de som nu arbetar och lever här. Det kräver dock en avsevärd skärpning av migrationspolitiken, som i sin nuvarande form är en utgift.
2. Utnyttja migrationens potential som tillväxtmotor, men ta risken att göra upp med de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska regleringar som gjort migrationen dysfunktionell.

Personligen förespråkar jag modell 2, men även modell 1 är mer realistisk än vår nuvarande kombination av det sämsta från dessa båda världar.

Malmström - och den som kommer efter

Jag lärde aldrig känna Cecilia Malmström särskilt väl under mina år i Folkpartiet. Men mitt intryck då, liksom nu, var att hon egentligen inte hade någon egentlig känsla för svensk inrikespolitik. EU var hennes passion, hennes medel och hennes mål.

Vid ett tillfälle någon gång under 2001 var jag och några andra folkpartister nere i Strasbourg för en långhelg av konferens och studiebesök. En av kvällarna åt hela sällskapet middag på en av den lilla stadens många charmiga restauranger. Under middagen frågade jag lite försynt om Cecilia hade några planer på att försöka ta sig in i riksdagen under det nästföljande årets val.

Hon blev närmast förolämpad av frågan. Skulle hon lämna EU-parlamentet i förtid för att agera vallokomotiv i Sverige? Tanken var, uppenbarligen, direkt frånstötande. Hon blev så uppvarvad att en av de andra middagsdeltagarna kände sig nödgad att påminna om att min fråga sannolikt var menad som en komplimang.

Nu är hon alltså på väg tillbaka till sin politiska hemstad. Min första tanke när hon utnämndes var att Sverige nu har fått sin första officiella Brysselbroiler.

Hela hennes karriär har kretsat kring EU-maskineriet. Hon doktorerade i statsvetenskap med en avhandling om partier i EU. Trettioett år gammal blev hon EU-parlamentariker, sju år senare EU-minister och nu alltså EU-kommissionär. Kanske kommer den sortens karriärer att bli vanligare i framtiden, i takt med att unionens växande maktanspråk ytterligare reducerar de nationella parlamenten till mer eller mindre obetydliga fullmäktigen.

Men trots att hon formellt är vida överlägsen såväl Margot Wallström som de flesta andra svenska politiker är jag inte direkt själaglad över hennes avancemang. Hennes engagemang handlar om EU, inte om medlemsländerna eller deras invånare. I hennes värld är unionen ett självändamål. Det lär vi märka framöver.

En mer jordnära fråga är naturligtvis den om hennes svenska ersättare. Hennes post i regeringen är något av en anomali. Tidigare har dessa uppgifter skötts av statssekreterare som exempelvis Lars Danielsson. Men jag gissar att Folkpartiet ändå vill tillsätta en ersättare.

Jan Björklund har inte råd att rubba könsbalansen, varför det i så fall måste bli fråga om en kvinna. I riksdagsgruppen finns ingen given efterträdare. De namn som är teoretiskt tänkbara är Birgitta Ohlsson och Cecilia Wigström (ej att förväxla med Wikström) som båda har utrikespolitisk erfarenhet, samt veteranerna Karin Pilsäter och Eva Flyborg.

En annan möjlighet är att kalla hem Cecilia Wikström (ej att förväxla med Wigström) från EU-parlamentet, alternativt lyfta fram Göteborgs oppositionsråd Helen Odenjung eller ringa in någon semipensionerad partigängare som Maria Leissner.

Leissner och Pilsäter betraktar jag som helt omöjliga, och även Flyborg och Wikström (den med K) får betraktas som högoddsare. Däremot undrar jag om inte Björklund faktiskt kan vara beredd att släppa in Birgitta Ohlsson i det yttersta finrummet. Gör han det minskar hennes utrymme att driva egna linjer - linjer som, med få undantag, går på tvärs med hans.

Dessutom skulle hon onekligen innebära en vitamininjektion och, tycka vad man tycka vill, hon är en av landets skickligaste politiker.

Spännande...

Två snabba

Fullt upp på många fronter nu. Hade egentligen tänkt skriva om utnämningen av Cecilia Malmström och en hel del annat, men av olika skäl har det inte blivit så. Ett par saker vill jag dock nämna i korthet.

• Jag tycks tyvärr bli sannspådd vad gäller effekterna av den SD-debatt som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin drog igång. Partiets nya rekordnotering borde stämma till eftertanke, inte bara på Aftonbladet utan även på Expressen där ledarsidans Ann-Charlotte Marteus startat krig mot allt som kan misstänkas för att vara svenskt.

• DN rapporterar (ännu ej på nätet) att 84 procent av alla kvinnor och 85 procent av alla män motsätter sig tvångskvoterad föräldraledighet. Det borde inte minst Folkpartiet fundera på, nu när partiets landsmöte inleds i Växjö. Motståndet är som störst bland svenskar i barnafödande ålder. Verklighetens folk slår till igen!

Att lämna integrationsdebatten till rasister och familjedebatten till feminister har alltså visat sig vara ett bombsäkert recept på politisk katastrof. Kan vi komma överens om att vi inte ska göra det i framtiden...?

"Ska vi gå ut och leka klasskamp?"

Helle Klein är och förblir något av ett kronexempel på en världsfrånvänd opinionsbildare. Det märkliga är inte hennes åsikter - de delas av en icke föraktlig del av befolkningen - utan hennes uppriktiga förvåning över att politiken inte står i alla människors själsliga centrum; Var är protesterna och fackeltågen:

"Finanskrisen och massarbetslösheten har västvärlden i ett järngrepp. I Sverige spås arbetslösheten ligga på omkring 11 procent nästa år. När arbetslösheten steg till två procent under Fälldinregeringen på 1970-talet blev det ett ramaskri. Vem skriker i dag? Var finns upproret? Var finns protesterna, fackeltågen och maningar till kamp mot den höga arbetslösheten, mot försämringarna i a-kassan, mot det växande utanförskapet?

[...] En gång i tiden kunde folkrörelserna med arbetarrörelsen i spetsen formulera löftet om befrielse, löftet om att ett annat samhälle faktiskt är möjligt."

Alltså; eftersom gatorna inte fylls av ringlande demonstrationståg i vilka hundratusentals utarmade svenskar skanderar under de röda fanorna måste det bero på att dagens socialdemokrati är sämre än den gamla. Under inga som helst omständigheter kan det bero på att tiderna förändrats och folk inte längre är speciellt hungriga.

Det där är problemet med folk som lever hela sina liv i "kampens" tjänst. Politiken lockar, av naturliga skäl, i första hand oss som gillar att stå i centrum och som har starka åsikter. Man behöver varken stort ego eller hög röst för att tycka saker, men vill man driva på och opinionsbilda är det svårt att klara sig utan sådana attribut.

Men däri ligger också risken att man utvecklar politiskt tunnelseende och slutligen blir helt hemmablind. När så sker kan även välutbildade människor med mycket god tillgång till information om sin omvärld börja tro att situationen för tjugohundratalets arbetslösa kan jämföras med det tidiga nittonhundratalets umbäranden och att kampen för rätten att skyddas mot giftig gruvgas är jämförbar med kampen för en sjätte semestervecka.

Ett exempel på hur begrepp inflateras över tid hittar jag på Nyheter 24. Ämnet, kära läsare, är julmust:

"Krisen är ett faktum och bryggerierna uppmanar till och med kunderna att lämna in tomglas och backar redan nu. Annars väntar en stor brist på julmust inför julfirandet.

– Just nu verkar det vara många som inte lämnat tillbaka flaskor och backar efter sommarens inköp och det är just dessa vi behöver komma åt. Bryggerierna har julmusten men snart inga glasflaskor att fylla den i, och då blir det kris, säger Cecilia Giertta, vd på Sveriges Bryggerier."

PR-stunt eller riktig nyhet? Det vet jag inte. Vad jag vet är att ordet "kris" historiskt sett har inneburit andra saker än att produktionen av säsongsläsk är hotad. Ungefär på samma sätt som "chock" en gång betydde något annat än att någon dokusåpakändis diskuterat sitt könsorgan i en kvällstidningsbilaga.

Klein är samma andas bortskämda barn. Hon behandlar det ena julmustämnet efter det andra som vore det fråga om liv eller död. Verklighetsbilden är en mix av Michael Moore-filmer, SSU-svammel och en obligatorisk skopa politisk korrekthet. Platityderna staplas på hög, och högst torn vinner.

Även detta är en del av Verklighetens folk-debatten. Hur många känner något behov av att gå ut och "demonstrera mot orättvisorna" på uppmaning av en sosseprinsessa med närmare två miljoner i årligt medieapanage?

Westerberg, del II

En märklig omständighet kring Bengt Westerbergs vurmande för Mona Sahlins socialdemokrati är det faktum att såväl han som hon har ett mycket stort ansvar för dagens situation med misslyckad integration och ett främlingsfientligt parti på uppgång. De båda har stått i politikens och opinionens centrum i trettio år.

Mauricio Rojas redogör effektivt i SvD för sakernas tillstånd, utan att gulla bort sig i klyschor och platityder:

"Länder med lågt skattetryck, särskilt vad gäller skatten på arbete, och öppnare arbetsmarknader har skapat ojämförligt mycket mer jobb än länder med de motsatta förhållandena. Mellan 1980 och 2008 växte antalet jobb i USA och Kanada med 46,4 respektive 56,6 procent. I Frankrike var talet 18,8 procent och i Sverige blygsamma 8,4 procent (som reduceras till noll om man tar 1990 som jämförelseår).

Jobbtillväxten i USA och Kanada har varit så dynamisk att den har överträffat befolkningsökningen och därmed kunnat både absorbera en mycket stor invandring och öka den allmänna sysselsättningsgraden. Det exakt motsatta har inträffat i Sverige och i de mer utvecklade länderna i Västeuropa. Kontrasten har varit ytterst slående. Ta bara ett exempel: 2007 var invandrarnas sysselsättningsgrad högre och arbetslösheten lägre än de inföddas i USA. I Sverige däremot var invandrarnas sysselsättning nästan 20 procent lägre och deras arbetslöshet 2,5 gånger högre än personer födda i Sverige.

Så stora skillnader pekar på existensen av två mycket annorlunda tillväxtmodeller. Den svenska/västeuropeiska modellen ger starkt skydd till den etablerade arbetskraften och högbeskattar arbetet till priset av en växande utsatthet och ett växande utanförskap för sårbara grupper."

Just denna tillväxtmodell, den som på fackligt nyspråk kallas "ordning och reda på arbetsmarknaden", är en av punkterna som förenar Westerberg och Sahlin i den kontraproduktiva velouraxel, vars många misslyckanden nu blivit Sverigedemokratisk matjord.

Så hur troligt är det att någon av dem har svaret på dagens problem...?

Westerberg: splittra alliansen och ställ upp bakom Sahlin

SvD rapporterar en ny rekordnotering för Sverigedemokraterna; 5,8 procent. Detta föranleder en diskussion, inte om vad som fått partiet att lyfta, utan om hur partiet kan neutraliseras. Om jag kunde begripa varför så gott som alla väljer en ingång som utifrån empiriskt baserad erfarenhet visat sig så kontraproduktiv.

Värst är i vanlig ordning Bengt Westerberg, mannen som ständigt tilllåts representera Den Sanna Liberalismen trots att han har betydligt närmare till Socialdemokraternas högerflank än till något borgerligt parti:

"För drygt två veckor sedan kom FP-ledaren Jan Björklund med en sådan invit som Moderatledaren Fredrik Reinfeldt sedan följde upp.”Vi måste kunna söka bredare lösningar och så som svensk inrikespolitik utvecklar sig är det naturligt att börja hos Miljöpartiet”, kommenterade han.

Bengt Westerberg delar den inställningen, men om Miljöpartiet inte nappar på det erbjudandet så måste istället de borgerliga småpartierna överväga att göra gemensam sak med de rödgröna, menar han."

Här har vi alltså en före detta Folkpartiledare som på fullt allvar menar att hans parti har ett större ansvar för bildandet av en majoritetsregering än vad något av oppositionspartierna har - och som dessutom är så förbannat korkad att han säger det högt. Även om alliansen blir större än de rödgröna menar Westerberg att något borgerligt parti bör krypa till Mona Sahlin med svansen mellan benen.

Han reser sig i soffan och lämnar, inte Ny Demokrati denna gång, utan hela det borgerliga lägret. Permanent socialdemokratiskt maktinnehav är modellen. Kuriöst, inte minst för en person som 1985 poserade med slagordet "Ingen ska få tvångsansluta dig till socialdemokraterna".