Jag är några år för ung för att ha egenupplevda minnen av turerna runt flyktingmotståndet i Sjöbo, kommunens starke man Sven-Olle Olsson och dennes irrfärder i det partipolitiska landskapet. Men jag har naturligtvis läst om händelserna, och det finns fler tydliga paralleller till det som
nu sker i Vellinge.
Båda kommunerna förknippas med frånvaron av flyktingar, vilket möjligen bidrar till att locka dit invånare som önskar slippa sådana. Båda kommunerna kommer under många år framöver att solkas av de vedervärdigheter som uttalats av såväl vanliga invånare som officiella kommunföreträdare och båda kommunerna används som retoriska slagträn i en omfattning som inte står Rosengård efter.
Men det finns också skillnader. Ett mycket starkt minne (ett av de få) är för mig bilden av "Svin-Olle" som ler åt sina supporters, varav några sträcker ut högerarmen och minst en vrålar "sieg heil". Den som agerar så är rimligen en ideologisk rasist. Ingen annan, allra minst en politiker, skulle finna sig i att heilas av sina egna fans.
Något liknande har jag inte hört talas om i Vellinge. Där tycks det handla mer om rädsla för våld och ökande kostnader. Alltså sånt som kan oroa folk lite till mans.
Varifrån kommer då denna rädsla? Ett tänkbart svar är naturligtvis; Malmö. Ilmar Reepalu och hans kompisar har, under sina decennier vid makten, inte direkt lyckats skapa den lyckade invandringens mest skinande skyltfönster.
Reepalu anger själv den höga andelen invandrare från Mellanöstern som skäl till varför israeliska tennisspelare inte får tävla i staden. Malmö präglas av extrem segregation, hisnande bidragskostnader, omfattande gängvåld och uttryckningspersonal som angrips med stenar när de försöker släcka bränder eller hjälpa sjuka i vissa delar av staden. Bättre reklam kan man tänka sig.
Utan att ha varit där och frågat gissar jag att många invånare i Vellinge sett allt detta på nyheterna, tackat sin lyckliga stjärna för att de inte bor i Malmö och därefter gått ut och vattnat rabatterna. Det handlar förmodligen inte om ideologiskt betingad rasism.
Säkert skulle det inte en invandrad familj som köpte hus i Vellinge få några problem. Det är invandringen som social utgift, kriminaliteten som vardaglig realitet och förfallet som till synes ofrånkomlig framtid som skrämmer. Därför kan jag och andra med en liberal syn på invandring skrika oss hesa utan att komma någonstans med invånarna i Vellinge.
Vi kan påpeka att dagens migrationspolitik är ett planekonomiskt missfoster, som fungerar just så illa som planekonomiska missfoster brukar fungera. Vi kan påminna om hur dålig politik, inte dåliga människor, har skapat områden med nittio procents arbetslöshet och allmän håglöshet. Vi kan peka på hur en formidabel integrationsindustri av bidragshandläggare, kulturstödsadministratörer och andra tycksyndomare byggt sin tillvaro på att det finns någon att tycka synd om.
Men vi kommer att förlora debatten. Ty just de människor vi vill nå känner bara till den migrations- och integrationsfilosofi som omsatts i svensk praktik. Och den fungerar inte. Snack kommer inte lösa problemet. Det som återstår är action.
Jag återkommer till min vanliga käpphäst. Någon gång på sextiotalet gick frågan om migration från att handla om ömsesidig nytta till att svenskar, i egenskap av just svenskar, har en skyldughet att vara solidariska mot flyktingar, i egenskap av just flyktingar.
Till viss del kan jag köpa det resonemanget. Jag anser också att humanitära skäl kan och bör vara skäl för uppehållstillstånd. Bland annat engagerade jag mig för ett antal år sedan i ett fall med en tonårig afrikansk flicka som Migrationsverket ville återbörda till den far som önskade könsstympa henne.
Men humanitära skäl kan inte utgöra hela vår migrationspolitik. Den indiska dataingenjören är sannolikt inte i akut behov av hjälp. Däremot kan vi ha nytta av honom och hans kompetens, liksom många av oss stockholmare fått glädje av den
pakistanska kock som LO ville slänga ut ur landet, eftersom han inte var flykting och eftersom det finns arbetslösa svenska kockar.
Och på samma sätt som vi måste tillåta folk - även sådana som inte flytt från något - att göra nytta så måste vi klara av att sätta stopp för de som vill göra onytta. Den där flickan som flytt undan en könsstympning är knappast betjänt av att oskulds- och hedersnojor från hennes del av världen blir accepterat allmängods i Sverige. Därför är det kanske inte klockrent att svenska kliniker numera ägnar sig åt att för skattemedel "
rekonstruera mödomshinnor".
Jag arbetar med PR. Jag vet bara alltför väl hur vi människor reagerar på trender och etablerade bilder. På samma sätt som ett och samma parti kan öka eller minska med tio procentenheter enbart beroende på om det för närvarande har en vinnar- eller förlorarstämpel i medierna kan en sakfråga avgöras av sådana ting.
Som det nu ser ut har invandring, och tyvärr även invandrare, fått en fet förlorarstämpel i pannan. Inte för att någon varit elak utan, vilket är värre, för att någon försökt vara snäll. Ordet "invandrare" har genom politiska beslut kommit att bli synonymt med "hjälpbehövande" och alla vill inte hjälpa till.
För många, inte minst i södra Sverige, är Malmö och Landskrona den första associationen när någon talar om invandring. Det är ett problem som i sin tur har en orsak, och det är ett problem som måste lösas. Vi är inte mer rasistiska eller osolidariska än vad vi var för tio-tjugo år sedan. Men vi är sannolikt mer pessimistiska.
Problemet är naturligtvis att invandringen aldrig kommer att kunna handla om marknadsekonomi och ömsesidig nytta så länge en så stor del av Sveriges politiska landskap kännetecknas av motstånd mot marknadsekonomi och välgörenhetsmentalitet.
Vänsterpartiet har jag inget hopp om, men Socialdemokraterna har emellanåt visat att de kan slänga ut gamla socialistdogmer till förmån för marknadsmässig realism. Om de kunde göra om den bedriften här vore väldigt mycket vunnet.
Etiketter: Ekonomi, Integration, Marknadsekonomins totala överlägsenhet, Migration, Rasism
